Om Blomsterhem, skrivet av Åsa Hagberg.
Det som gjorde Blomsterhem så unikt är en kombination av flera faktorer; den storslagna platsen en bit upp på Näsbergets sluttning ovanför Ammarnäs, med en vidsträckt utsikt över Tjulådalen och de snöklädda fjällen där bortom, den ofattbara artrikedomen av prunkande blommor, läkande örter och omgivande barrträd, varav många aldrig tidigare hade överlevt på så nordliga breddgrader, och så, inte minst, Blomster-Lotta själv, denna späda lilla kvinna, som med hjälp av äldste sonen Alfred, bit för bit, började skapa trädgården som en skärva av paradiset när livet var som allra svårast. De besökare som en gång varit där, kunde inte glömma sitt besök, utan många år efteråt återvände man till platsen, trots att den efter Blomster-Lottas död 1974 snabbt växte igen. Detta väckte behovet av att det skulle finnas något att återvända till, en rabatt med några av alla de blommor Blomster-Lotta tidigare odlat på denna plats, tillsammans med en utställning som bevarade berättelserna.
Genom EU-medel och efter en omfattande förstudie genom Mariana Mattsson och Reginald Schulz, kunde Lottas barnbarn, Anders Berglund, återställa en mindre del av trädgården. Invigningen skedde 9 augusti 2014, och sedan dess har turister och andra besökare återigen kunnat göra vandringen till trädgården, eller ta sig upp med bil. Den smala grusvägen börjar nere vid liftparkeringens bortre del och leder upp till planen nedanför ladan som står kvar ända sedan Lottas son Gustav byggde den. Själva boningshuset brann ner en oktobernatt 1982, och en mindre stuga står nu på dess plats. Trädgården står alltid öppen. Välkommen att besöka.
Genom EU-medel och efter en omfattande förstudie genom Mariana Mattsson och Reginald Schulz, kunde Lottas barnbarn, Anders Berglund, återställa en mindre del av trädgården. Invigningen skedde 9 augusti 2014, och sedan dess har turister och andra besökare återigen kunnat göra vandringen till trädgården, eller ta sig upp med bil. Den smala grusvägen börjar nere vid liftparkeringens bortre del och leder upp till planen nedanför ladan som står kvar ända sedan Lottas son Gustav byggde den. Själva boningshuset brann ner en oktobernatt 1982, och en mindre stuga står nu på dess plats. Trädgården står alltid öppen. Välkommen att besöka.
Charlotta Stenmark föddes 1890 i Tärna socken. Familjen bodde avsides i Vilasund, längs leden mellan Tärnaby och Mo i Rana i Norge. Fadern, Oskar Stenmark, var del i ett kyrkbyggarlag, och därför sällan hemma. Lotta har själv delat två särskilda minnen från sin barndom. Vid det första var hon hos mormor i Tärna, det var bröllop och de vackra blommorna och kransarna kom från mormors trädgård, stora fina blommor av fröer från Amerika. Detta gjorde ett mycket starkt intryck på lilla Lotta, en sådan blomstrande trädgård ville hon ha. Det andra minnet var desto svårare, då mor Anna en vinterdag föll mot väggen, blek i ansiktet och några dagar senare dog inför sina barn. Oskars arbete var många, många mil bort, och barnen måste tas om hand. Men Lotta, som enligt sin egen berättelse var 8-9 år, bad att få stanna i huset och ta hand om de tre korna. Grannen på andra sidan sjön kunde se att det kom rök ur skorstenen varje morgon, och brevbäraren göra en extra tillsyn då han passerade var 14:e dag. Så blev det. Lotta vande sig tidigt att vara sin egen, och när Oskar sedan återvände och gifte om sig, flyttade hon istället ut som piga.
Från sekelskiftet fanns hon i trakterna, bland annat hos en faster i Klippen, med ett större härbärge längs Norgeleden, och hos prästen i Tärnaby. Skolgången stannade vid två veckor, trots att lärarinnan bodde i Klippen och prästfrun blev angelägen att hon skulle gå i skola. Vid båda tillfällena visade det sig att hon redan kunde både läsa, skriva och räkna. Om detta har Lotta stolt berättat, hur orden rann flytande ur hennes mun redan vid 7 års ålder, medan en äldre pojke stakade sig svårt.
Under dessa år hade hon inte kunnat undgå att stöta på legenden från Ammarnäs, Josef Berglund, ”Rypjosef”, ”Norgefararnas hövding” och annat han kommit att kallas, som genom sina flitiga färder till Norge, alla de kontakter han utvecklade och en växande handelsrörelse försörjde långt fler än sin egen familj och avstyrde senvinterns svält för både bofasta och samer. Snart var sönerna stora nog att följa med, de som med Lottas ord var ”granna som sin far”, särskilt Oskar, den äldste av dem. Som en slump, med samma namn som hennes pappa. När kyrkan i Ammarnäs skulle invigas 1912, var hon alls inte ovillig att följa med. Men begynnande bröllopsplaner förhindrades av världens oro. Kriget bröt ut 1914, Lotta svalt och måste söka arbete i Mo i Rana, för att återvända till Tärna först vid krigsslutet 1918. En kofösning över fjället gav henne ännu en möjlighet att komma till Ammarnäs. ”Då vi var på Äivisåive då satt vi och kike hit, då såg jag ju huset här. Det var drömmålet då.”
1919 var det lyckliga året då de tu fick varandra. Efter alla hemlösa år hade Lotta ett hem och en trädgård. Men Oskar var van vid att prioritera odlingen av korn och rovor och Lotta fick barnen att tänka på. Först kom Alfred, sedan Ingrid, Hedvig och Gustav. Blommorna fick vänta. Och, sannolikt medan hon ännu väntade Gustav, kom nästa katastrof. En vinterdag med bitande kyla, då Oskar var ute i arbete med skogen i det stora hemmanet, slets ett hål upp i hans sko, så att han förfrös ena foten. När de nådde raststugan var den redan vit som is och resterna av skon måste bändas loss. Skadan var oläklig, en bit av benet amputerades, och Oskar fick efter detta ta sig fram på kryckor och med plågor han försökte dölja som en envis slitvarg. Det är oklart vad som sedan blev själva dödsorsaken, men 12 april 1930 orkade hans kropp inte mer, det plågade uttrycket slätades ut i ansiktet, och med ett ”Äntligen får jag kom hem!” dog han på sjukstugan i Sorsele.
Lotta blev ensam försörjare till de fyra barnen, Alfred var då 10 år och Gustav 2 år, med Ingrid och Hedvig däremellan. Sommaren kom som en famn av solsken. Alfred fick se hur Ludvig Grundström, på andra sidan Vindelälven, lyckades få blommorna att prunka ännu mer genom att bygga terrasser. Så föddes Blomsterhem, en första liten spillra i sorgen efter Oskar, när Alfred gick hem och byggde den första skifferstensterrassen, och Lotta planterade sin första rabatt.
Men vägen fortsatte i möda.
Midnattsljusa somrar blir avlösta av desto mörkare, långa vintrar då ved måste bäras in i huset för att hålla det varmt. Under en av alla dessa bördor slant Lotta så illa att hon föll platt på bröstet med en inre blödning till följd. Denna ville inte läka, hon blev febrig och måste åka till sjukstugan i Sorsele för att bli kvar hela vintern. Detta blev en vinter ingen egentligen ville tala om, då barnen mer eller mindre var föräldralösa, och bara Gustav togs om hand medan de andra var i skolan. Även efter att Lotta kom hem, var hon fortsatt bräcklig. Vid för stor ansträngning kunde hon behöva återvända till sjukstugan för vård. Den klenheten syntes inte på utsidan och hon märkte av den misstro som alltid präglat osynliga sjukdomstillstånd. ”Inbillningssjuka” kunde vissa säga. I den karga vildmarksmiljön förväntades man vara stark och ta nya tag. Det var bara att bita ihop.
Lottas metod att inte ge upp, var att satsa på det hon var allra bäst på. Hon hade redan sett den tröst och rikedom som finns i vackra blommor. Om hennes liv inte kunde få någon annan rikedom, så kunde hon göra detta. Sommar efter sommar utvecklade hon, tillsammans med Alfred trädgården alltmer, förutom arbetet på den lilla gården. Det slitet var ett läkande slit när blommorna visade sig ha osannolikt gynnsamma förutsättningar. Det var den lite högre placeringen mot söder som fördröjde frosten och förlängde stunden då solstrålarna nådde upp. Det var den kraftiga stigningen som skyddade från fjällstormarna ovanför, med den flödiga mossen under Fårkammaren vid nästa stupande brant, som bjöd både på en självvattnande fuktighet och näringsrik kompost i rabatterna. Och så, förstås, Lottas gröna fingrar och stora intresse som gjorde att hon nästan instinktivt visste vad en växt behövde.
På 50-talet, då kriget var över och fjällturismen började komma igång på allvar, hade ryktet om hennes trädgård redan börjat spridas. Artrikedomen ökade också på samma sätt, då man ville skänka henne plantor från olika håll, Alnarp ville ha ett samarbete för att pröva växters härdighet och Alfreds osedvanliga språkintresse gav internationella kontakter som gjorde att växter kunde hämtas från allt mer avlägsna destinationer över vår värld. Inte bara de fröer från Amerika Lotta sett redan i mormors trädgård.
Ett rikt bildmaterial visar många av de gäster hon tog emot. Alltifrån finklädda stadsbor, långväga turister, ungdomsgrupper av olika slag och folk från trakten till präster och till och med självaste biskopen. Från det besöket har Lotta själv berättat hur hon, med sin två veckor långa skolgång, passade på att enbart benämna växterna med sina latinska namn. Historierna från besöken är många. Ett är hur en familj fanns hos Lotta en påsk. Hon använde övervåningen av huset för övernattande gäster, och ordnade frukost till dem. Men för att uppmärksamma påsken ville hon göra något extra. Ägg, mjöl och socker fanns till en tårtbotten, likaså grädden att vispa, men några bär gick inte att få tag på vid den tiden på året. Men rådlös var hon inte. Hon tog helt enkelt en inlagd rödbeta ur konservburken, hackade den i små, små bitar och strödde över som ett vackert pynt.
De sista åren av sitt liv tillbringade Lotta på ålderdomshemmet i Sorsele, utom den vecka då Alfred kom på besök och de tillsammans tog sig upp till Blomsterhem. Omslagsbilden är taget vid ett sådant tillfälle, tidigt 70-tal, då Lotta står bland de blommor som kämpar för att överleva medan träden tar över allt mer. Som genom ett mirakel kommer en planta att klara sig, den seglivade bergenian, genom alla de åren efter hennes död, tills det 2014 återigen finns en trädgård på platsen. Övriga plantor kunde återställas genom att Lotta under sina år varit generös med att dela med sig av plantor, sådana kunde nu återföras till den plats där de en gång växte. Det rika bildmaterialet och dokumentation har visat att det genom åren kan ha handlat om så mycket som uppemot 2000 olika arter.
En osannlik gärning, av en liten kvinna, på en plats i växtzon 8 där det egentligen borde vara omöjligt, blev med hennes ord: ”Va ändå allting har lätt för å väx' här”.
Se även http://www.asahagberg.se/blomsterhem/
KÄLLOR:
Folk i Fjällby – om Ammarnäsborna och deras jaktmarker, Göte Haglund (Askild&Kärnekull 1976)
Släkten Berglund – släktkrönika sammanställd av Elisabeth Berglund-Oskarsson
David Nyström intervjuar Blomsterlotta, inspelning
Hillevi Wadensten intervjuar Maja Sjöström
Släktforskning av Else-Marie Carlsson
Möten och minnesbilder av Alfred och Lotta i familjen.
Lista över de växter förundersökningen kunde påvisa.
Blommor
Bergenia
Ormrot (till nödbröd)
Älggräs
Bergsros
Vresros (nypon)
Kanelros
Tibast (mot gikt)
Ormbunkar
Vänderot (läkeväxt)
Riddarsporre (blå)
Toppklocka
Stormhatt (trädgårds – samt nordisk)
Gulmåra
Smörbollar
Nyckelorkidé
Björnloka
Johannesört (antidepressiv läkväxt)
Kvanne archangelica , (Gabriels läkeväxt, brännvinskrydda)
Slåtterfibbla
Midsommarblomster (lila, vanlig)
Pestskråp (kramplösande)
Renfana (stark gul färg, krydda)
Brandgul lilja
Knäa
Bukettanemoner
Prins Gustavs öga
Nunneört (sibirisk)
Vallmo (sibirisk + jätte)
Kattfot
Pion
Nyttoväxter
Äppelträd
Rabarber
Vinbär
Körvel
Träd
Balsampoppel
Lärkträd
Cembratall
Blågran
Lönn
Syren (ungersk m fl)
En osannlik gärning, av en liten kvinna, på en plats i växtzon 8 där det egentligen borde vara omöjligt, blev med hennes ord: ”Va ändå allting har lätt för å väx' här”.
Se även http://www.asahagberg.se/blomsterhem/
KÄLLOR:
Folk i Fjällby – om Ammarnäsborna och deras jaktmarker, Göte Haglund (Askild&Kärnekull 1976)
Släkten Berglund – släktkrönika sammanställd av Elisabeth Berglund-Oskarsson
David Nyström intervjuar Blomsterlotta, inspelning
Hillevi Wadensten intervjuar Maja Sjöström
Släktforskning av Else-Marie Carlsson
Möten och minnesbilder av Alfred och Lotta i familjen.
Lista över de växter förundersökningen kunde påvisa.
Blommor
Bergenia
Ormrot (till nödbröd)
Älggräs
Bergsros
Vresros (nypon)
Kanelros
Tibast (mot gikt)
Ormbunkar
Vänderot (läkeväxt)
Riddarsporre (blå)
Toppklocka
Stormhatt (trädgårds – samt nordisk)
Gulmåra
Smörbollar
Nyckelorkidé
Björnloka
Johannesört (antidepressiv läkväxt)
Kvanne archangelica , (Gabriels läkeväxt, brännvinskrydda)
Slåtterfibbla
Midsommarblomster (lila, vanlig)
Pestskråp (kramplösande)
Renfana (stark gul färg, krydda)
Brandgul lilja
Knäa
Bukettanemoner
Prins Gustavs öga
Nunneört (sibirisk)
Vallmo (sibirisk + jätte)
Kattfot
Pion
Nyttoväxter
Äppelträd
Rabarber
Vinbär
Körvel
Träd
Balsampoppel
Lärkträd
Cembratall
Blågran
Lönn
Syren (ungersk m fl)